Det är inte lätt att vara guddomlig.
Efter den första fantastiska uppenbarelsen, insikten eller vad vi kallar det som hänt oss, försöker vi på olika sätt förklara både för oss själva och för omvärlden det fantastiska i att vi alla är ett och vår själ är en del av evigheten, blir vi tveksamma.
Våra visioner blandas med våra egna tankar, som är påverkade av världen vi lever i just nu. Vi blir osäkra på vilket som är den gudomliga vetskapen och vilket är det egna jagets framkallade tankar.
Som vår föreställning att själen endast finns inom oss! Så är det ju ingalunda, själen är ju en del av allt och därför oändlig. Den finns alltså inom dej men omsluter dej och uppgår som en del i allt.
Förutom att vi får ett enormt behov av att hjälpa andra, förbereda dem så att de skall vara mottagliga då uppenbarelsen kommer, söker vi stöd. Vi kan ju förändra världen , så varför gör vi det inte? Genom att samordna våra tankar kunde vi uträtta underverk men istället blir många och famla, svamla och förminskar det fantastiska för att passa in det i samhället eftersom det är så stort så vi själva har svårt att förstå.
Jag har observerat det här fenomenet hos Neale Donald Walsch, Little Grandmother och många andra som jag har hittat via nätet, lite tona ner det hela, kanske lite inblandning av någon religion eller kanske något annat som skall göra det möjligt för människorna att uppfatta en del utan att dömma oss som helt galna.
På egen hand kan vi, genom våra tacksamma tankar, åstadkomma en del men tänk om vi tillsammans skulle koncentrera oss på olägenheterna, vilka fantastiska förändringar vi kunde åstadkomma.
Det är ändå viktigt att komma ihåg. Tro inte vad andra säger utan att du känner inom dej att det är rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar