Ungefär i 15-års åldern förlorade jag tron på religionerna. Alla religioner jag kände till var krävande, hotfulla och fördömmande även om dom predikade om kärlek. Inom mig kände jag att om det finns en kraft som kan kallas Gud så stämmer det inte överens med den bild man predikade i kyrkor, synagogor och moskeer. Kände en viss dragning till både hinduism och buddism men också där stötte jag på vissa företeelser som sade mig att det inte var helt korrekt.
Genom åren som gick fick jag ibland en glimt av "visionen" men den var så enorm så av rädsla stängde jag av så fort jag kunde. Någon gång föranledde det mig att igen leta efter källor som kunde berätta om liknande, men tydligen var inte tiden mogen, för jag hittade intet och stängde än en gång dörren.
När visionen, ögonblicket som varar en evighet, än en gång, mera kraftfull och intensivare, kom till mig var jag mera mottaglig och öppen. När den underbara visionen öppnat sig för mig, i hela sin härlighet, började jag än en gång söka efter andra som haft samma upplevelse. Denna gång gällde det dock inte att få bekräftelse, jag visste ju, hade uppnått medvetenhet, utan för att vi som haft visionen har en längtan att hjälpa andra att våga tro och lita på visionen då den uppenbarar sig. Som jag tidigare i bloggen berättat hittade jag ganska snart några och hela tiden hittar jag flera.
Ju flera som medvetet går in för att sprida kärlek och förståelse, desto bättre och visst blir vi starkare om vi kan samordna våra resurser låta våra oändliga själar flätas samman och bilda ett nätverk av kärlek och positiva tankar.
En del av organisationerna som uppstått verkar ivriga att samla in pengar och tyvärr är det ju så, att så som världen är uppbyggd behöver vi en del pengar för vårt eget behov och också en del för att kunna hjälpa andra. Det mesta bygger på frivillighet och ingen blir utanför även om man inte har ekonomiska resurser att dela.
En av mina nyaste bekantskaper är Declaration of Oneness.
Det hela är ännu så nytt för mig själv så jag är inte kapabel att gå i god för organisationen men åtminstone är grundtanken densamma.
Jag vill dela min glädje
så den växer
blir en jubelsång!
Det är inte lätt att vara guddomlig.
Efter den första fantastiska uppenbarelsen, insikten eller vad vi kallar det som hänt oss, försöker vi på olika sätt förklara både för oss själva och för omvärlden det fantastiska i att vi alla är ett och vår själ är en del av evigheten, blir vi tveksamma.
Våra visioner blandas med våra egna tankar, som är påverkade av världen vi lever i just nu. Vi blir osäkra på vilket som är den gudomliga vetskapen och vilket är det egna jagets framkallade tankar.
Som vår föreställning att själen endast finns inom oss! Så är det ju ingalunda, själen är ju en del av allt och därför oändlig. Den finns alltså inom dej men omsluter dej och uppgår som en del i allt.
Förutom att vi får ett enormt behov av att hjälpa andra, förbereda dem så att de skall vara mottagliga då uppenbarelsen kommer, söker vi stöd. Vi kan ju förändra världen , så varför gör vi det inte? Genom att samordna våra tankar kunde vi uträtta underverk men istället blir många och famla, svamla och förminskar det fantastiska för att passa in det i samhället eftersom det är så stort så vi själva har svårt att förstå.
Jag har observerat det här fenomenet hos Neale Donald Walsch, Little Grandmother och många andra som jag har hittat via nätet, lite tona ner det hela, kanske lite inblandning av någon religion eller kanske något annat som skall göra det möjligt för människorna att uppfatta en del utan att dömma oss som helt galna.
På egen hand kan vi, genom våra tacksamma tankar, åstadkomma en del men tänk om vi tillsammans skulle koncentrera oss på olägenheterna, vilka fantastiska förändringar vi kunde åstadkomma.
Det är ändå viktigt att komma ihåg. Tro inte vad andra säger utan att du känner inom dej att det är rätt.
